Morgonens nyhet om att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin avgår av personliga skäl är mycket trist, om än fullständigt förståelig. Barnen och familjen kommer först. Alltid. När barnen får klä skott för vad man som förälder väljer att engagera sig i, ja då blir det en annan sak.
Svenska politiker är generellt villiga att ställa upp och lättillgängliga för medborgare och media, vilket är viktigt för demokratin. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att trycket på våra toppolitiker är väldigt hårt. Alla har ett behov av en privat sfär, som just behöver få vara privat. De flesta jag känner som har politiska uppdrag är införstådda med och beredda på att ta ganska mycket kritik, synpunkter och debatter som är kopplade till politiken. Men när barnen och familjen dras in i det då drar många gränsen och börjar fundera på om det är värt det.
Såväl Sven-Otto Littorin som Anders Borg (och förmodligen många många fler) säger att de gör sin "värnplikt" som ministrar i den meningen att privatlivet får ligga på sparlåga samtidigt. Undrar hur många som skulle vara villiga att offra det privata för att jobba politiskt. Det är ett högt pris som många betalar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar